medans jag ändå är igång och datan är på och jag har ingenting att göra så ska ni få läsa min min fd.ponny vid namn Trixie. lite "kortfattad historia" men som säkert blir i miljoner ord så ni får mkt att läsa.

när jag var tolv år alltså sommaren 2007 ville jag ha en snabb och fin tävlingponny ! det var min dröm.
vi började kolla på en ny ponny (en tävlings ponny) och jag provred minst 20 hästar men så en solig dag så hittade jag min drömponny som var Trixie då, just då var hon ett 10årigt sto som var startad upp till LA. Jag blev kär vid första ögonkastet verkligen så otroligt vacker var hon. så provred jag och hon va PIGG och STARK men de gick, jag gillade henne skarpt ! så när vi lämnade gården där Trixie stod sa jag till mamma i bilen att ; henne ska jag ha! och vi ringde till ägarna och sa att vi ville ha henne vi skulle veterinärbesikta henne nere i fjärås och jag trodde ju inte att de skulle vara något fel med henne... men så fel jag hade, hon markerade på höger fram tror jag, och jag åkte hem jättte ledsen men ville fortfarande ha henne. fick vänta 3veckor innan nästa veterinärbesök som kändes som 3år och men så iaf då var hon frisk och senare på kvällen kom hon hem till mig min egna fina ponny den 4/7-07. jag har nog aldrig varit lika glad som då. men vi började träna och jobbade upp konditionen och satte musklerna på rätt ställe då hon hade galet mycket underhals när hon kom men hon blev finare och finare, vi hade våra fighter men jag gav aldrig upp med den hästen. jag slet dag in och dag ut den sommaren med henne jag gjorde allting för att hon skulle lyssna på mej, men ist drog hon gärnet i paddocken och jag kunde inte bromsa henne hon var alldeles för stark, jag grät och frågade mamma vad för häst jag hade köpt? de va inte samma som jag provred ju. men jag tänkte såklart de va ju nytt ställe osv för henne så jag gav de några dagar. jag blev mer och mer förälskad i denna bruna ponny och vi fortsatte träna träna träna och de gick bättre och bättre. vi blev ett tillsammans jag och trixie. men så kom hösten 2008 hon blev halt, (märkte de på så sätt att hon började stoppa på hinder) och hon var halt på 3ben-jag var helt förkrossad, VAD HADE JAG GJORT!? tänkte jag, men de var inte mitt fel sa veterinären hon hade kotledsinflamation i båda fram och hasledsinflamation i höger bak. oså gjorde vi allt för att få henne frisk och hon blev friskförklarad och vi körde igång sakta men säkert och de började flyta på och sommaren 09 fick hon massor av fina placeringar, så i slutet av sommaren 09 tror jag det var så märkte jag att något inte var som de skulle och vi åkte te veterinären och hon va halt på samma tre ben och de var samma orsak vi gjorde om allting och hon blev friskförklarad åter igen.. och jag började om med allting och satte igång henne och de gick bra, så skulle vi tävla i östadkulle i början av 2010 och hon vägrade ut sig i båda LB och jag va helt knäckt och gapa och skrek på mamma att de var något fel med trixie och mamma vågade inte säga nej så på måndagen efter helgen så ringer hon veterinären och vi får komma ner någongång samma vecka tror de var på en onsdag och hon var halt IGEN och jag och mamma hade pratat att om hon var halt igen så visste jag vad klockan var slagen och nu visste jag att jag aldrig mera skulle få sitta på min Trixie skulle aldrig mer få träna med henne få känna hennes glädje hon gjorde allting med. jag kommer så väl ihåg för jag satt på bussen påväg hem från skolan och så får jag ett sms av mamma så står de ungefär såhär: "halt igen på samma ben." och jag blev helt förstelnad jag bara satt och kollade på mobilen och jag var nästan framme jag klev av bussen gick hem raka vägen in på mitt rum bytte om och gick till stallet stod i hagen i några timmar och kramade på min trixie. gick hem gjorde egentligen inte såstor sak utav de. men så fick vi besked att den 17maj skulle hon få somna för gott och innan de kanske 1månad innan så gav jag henne all min kärlek var i stallet jämt när jag inte var där satt jag på mitt rum och var allmänt deprimerad pratade inte mer än nödvänigt. jag låg vaken på nätterna och grät och grät för de gjorde så jävla ont innom mej.  så kom den 17maj mamma skulle åka med trixie klockan halv två och jag gjorde trixie jätte fin så hon inte skulle känna något, vilket hon säkert inte hade gjort ändå men jag ville göra henne fin och hon jag lastade in henne i transporten och såg sen hur mamma åkte iväg med MIN häst... (jag valde att stanna hemma för kändes som de var bäst) så var jag i stallet med magdalena (mammas kompis) så red jag hennes häst, de kändes bara som trixie hade åkt iväg på något ärende med mamma eller något jag hade inte förstått än men sen strax efter två får jag ett som som lyder ungefär såhär : "allting gick jätte bra, och nu sover hon". de smset gjorde så in i helvete ont att läsa jag försökte förstå att jag aldrig mer skulle få träffa min trixie men jag kunde inte förstå de gick bara inte. hemma gråtandes flera dagar efter hon lämnat mej och jag gick till stallet och kollade i hagen och hoppades hon skulle stå där, men nej.. de gjorde hon givetvist inte..

fick ni en liten "blick" in i hur jag och Trixie hade de. hon var en väldigt speciell häst med ett hjärta av GULD, hon gjorde aldrig något dumt, världens snällaste kunde vara lite för pigg ibland men jag gillade de jag älskade den ponny  så jädra mycket och jag hoppas verkligen hon visste om det. och jag hoppas faktiskt att hon kommer ihåg mej lika väl som jag kommer ihåg henne även fast hon är i himlen. på en plats där hon slipper ha ont..

och nu undrar säkert många av er, varför gjorde hon henne inte till avelso?!
-Jo för Trixie var ingen ponny som kunde stå i flera dagar hon blev tokig,hon älskade att bli riden de var hennes liv att prestera bra för hon gjorde alltid så gott hon kunde och de var jag nöjd med till 110% .så därför blev de inget avelsto av henne hon hade säkert fått många fina föl, men jag gick på känslan vad som kändes rätt och jag tror hon har de bätttre nu än vad hon hade haft om hon var kvar här på jorden.

men jag fick nästan 3 helt underbara år tillsammans med Trixie och de är jag sjukt glad över och jag saknar henne lite mycke som jag gjorde när jag insåg att hon var borta och jag aldrig mera skulle få träffa henne.
nu har ni fått läsa om henne är galet trött så blev inte de bästa men hoppas ni förstår lite iaf.

min prinsessa.



/ victoria